Det där ordet, olycka, är så ledsamt på något sätt. Det vi alla strävar efter i livet är i grund och botten en enda sak: lycka. Att då drabbas av en olycka på ett eller annat sätt låter som den hårdaste av öden. Man kan se så på saken om man vill, men man gör nog ändå bäst i att låta bli.
En olycka kan föra med sig en mängd olika konsekvenser, dels för hälsan givetvis, om man drabbas av någon form av permanent skada eller medicinsk invaliditet, men även för psyket eller i ett följande led ens ekonomi, status, ens relationer eller livsutsikter i allmänhet. Psyket styr väldigt mycket, men är skört. Viss hjälp finns att få, dels i form av samtalsterapi, men också i form av mediciner. Det finns i alla fall alltid hopp och det väl kanske dit jag vill försöka komma.
Efter en olycka finns det mycket att hantera. Man går ofta igenom händelseförloppet om och om igen, som att man på något sätt skulle kunna förändra det som skedde. Det är en naturlig reaktion, men inte särskilt hjälpsam. Det är bra att försöka leda om sådana tankar. Självklander leder heller inte till någon bra plats och hjälper ingen. Känner man sig nedbruten måste man be om hjälp och kan man se lite ljus i sin tillvaro så är det väldigt bra att fokusera på det så mycket man kan; använda det för att bygga en ny tillvaro. Planer man hade får modifieras och drömmarna kanske får omdirigeras, men det finns alltid hopp om lycka efter en olycka. Alltid.